Kort om Elsa Grave
Mer om Elsa Grave
Elsa Graves verk
-Bibliografi
Konstnären Elsa Grave
Läs Elsa Grave
Elsa Grave Läser
Bilder
 

Bilden på ”bunken”
minne av Elsa Grave 

Inför årsmötet 2008 efterlyste Elsa Grave-sällskapet texter, som gav information om författarinnans liv och diktning. Uno Friberg i Ängelholm har lämnat dessa minnesbilder:

”Mina minnesbilder av Elsa Grave på Ekdalen är från inflyttningen 1932 (tror jag det var) till studentexamen 1938. Flickorna Grave var fyra till antalet. En blev tyvärr allvarligt sjuk och dog på Ekdalen. Jag fick beundra dem på avstånd, och det var speciellt Elsa som fångade mitt intresse. Hon föreföll så käck och trevlig, när vi någon gång passerade varandra. Ståndsskillnaden lade hinder ivägen för några närmanden. Min far var ladufogde och Elsas platschef vid gruvan. Här måste man veta sin plats i samhället. Så var det då. Det kom till uttryck hösten 1935, när Elsa började på flickläroverket i Helsingborg och jag på gossläroverket därstädes. Då vi båda åkte tåg in till våra läroverk varje morgon och hem på eftermiddagen kunde det inte undvikas, att vi ibland fick sällskap hem. Det blev för mycket för fru Grave, som var en mycket respekterad och fin människa. Elsa fick ändrade resvanor, då hon istället blev körd till Ormastorp, som även blev hennes avstigningsstation vid hemfärden. Efter någon tid inkvarterades Elsa i Helsingborg. Nåväl, det blev studentexamen för oss till pingsthelgen 1938: flickorna först och gossarna sist. Vad glad jag blev, när Elsa som en av de första hängde blommor på mig.

Åren gick, kriget kom och världen förändrades. Beredskapsåren tog mig ut i Sveriges avlånga land. Jag flyttade till Malmö 1942. Där läste jag en dag i Sydsvenskan att Elsa skulle ha en konstutställning i SDS-hallen. Det måste ha varit 1947 eller 1948. Jag var och såg utställningen och fastnade för ”Askbunken”. Det var slagghögen, som vuxit till ett högt berg strax intill Ekdalen. Jag hade inga pengar att köpa den tavlan på utställningen. Men strax efteråt ramlade en tipsvinst över mig hux flux. Jag ringde upp Elsa och undrade om tavlan var såld. Det var den inte. Elsa bjöd mig till Lund. Vi drack kaffe och jag fick träffa hennes man. Det blev affär och han sade till mig: ”När du visar tavlan för dina bekanta får du nog höra, att det är något skit du köpt”. Men det har jag aldrig hört. Tavlan är ett kärt minne av Nyvång och av Elsa. Jag har fortfarande kvar hennes brevkvitto på betalningen. Den säger något om hennes spontanitet och person: ”Det var som sattan! Vad det gick fort med den betalningen…I samma veva som din betalning fick jag också meddelande om stipendiet. Det var en trevlig dag!... Vi tog oss en rejäl ”vinfylla” här på författarkollegiet. Vi for till Norrköping några stycken och köpte en sån massa vinflaskor i systemaffären att man log överseende åt oss där.”

Tiden gick och Elsa blev etablerad i den svenska litteratursocieteten. Jag tog kontakt med henne 1961 för att höra om hon ville komma till Malmö för att läsa och förklara sina dikter vid ett medlemsmöte med Malmö kommunaltjänstemän i Katolska kyrkan. Vi lovade att betala hennes barnvakt. Elsa kom och segrade. Än i dag händer det att av någon, som var med på sammanträdet, får höra: ”Tänk så fint det var.” Elsa lyckades nämligen på ett klart och medryckande sätt förklara sina symboler.

De stora priserna började komma. Svenska akademin gav henne Bellmanpriset 1963 och fyllde på med belöningar ur egna medel 1963, 1970 och 1971. När det gällde Bellmanpriset ”inramades” hon av Harry Martinson 1962 och Artur Lundkvist 1964. Hon började också finnas med i diskussionen som den tredje kvinnan i Svenska akademin.1968 nämndes hon i förhandstipsen som stark kandidat till stol nr 18 efter Gunnar Ekelöf. Det blev istället Artur Lundkvist. Jag frågade Elsa, om hon var besviken, och hon svarade: ”Jag bryr mig inte så mycket, men min mor skulle ha blivit glad”. Elsa hade tydligen goda relationer med Akademin och talade ofta om Johannes Edfelt och Werner Aspenström.

Det gick ibland många år utan någon kontakt med Elsa. Men så plötsligt en sommardag i Ängelholm på 70-talet sprang vi på varandra i en speceriaffär. Det fanns fortfarande sådana kvar. Då talade vi bl.a. om de studentjubileer som de forna flickorna och pojkarna hade gemensamt. Men Elsa hade aldrig synts till på Ramlösa brunn, som var ett självklart jubileumsställe så länge det fanns till. Jag lyckades 1983 locka henne till 45-årsjubileet på just Ramlösa, som snart skulle sjunga sin svanesång. Elsa bodde då på Blomstervången. Hon tog tåget från Halmstad till Ängelholm, där jag hämtade henne. Vi körde först hem så jag kunde presentera henne för min fru Helle och också för att hon skulle få återse sin tavla. Så drack vi Helles hemlagade saft och pratade, så att vi höll på att komma för sent till färjeläget i Helsingborg. Men vi hann ombord till ”turan”, som alltid inledde jubileumsfesterna.

Den fullsatta matsalen på Ramlösa brunn kände hon igen. Hennes klädsel avvek från mängdens och bidrog till att hon blev centralgestalten. Det var en minnesrik kväll, en av de allra sista somrarna Ramlösa brunn hade öppet. Ja, kanske var det den allra sista för helsingborgarnas klassiska nöjestempel. Även på dansgolvet blev Elsa centralgestalten. Vi hade eftersits hos Yngve Årman, och där var det fullsatt. Många ville ha dedikationer i sina Elsa Grave-böcker. Men tåget till Halmstad måste vi passa, så jag jag fick nästan gå handgripligt tillväga för att få loss henne från sällskapet. En gång till lyckades jag få Elsa med på ett jubileum, nämligen vid 55-årsfirandet 1993 på Marina plaza.

Sista gången jag såg Elsa var vid ett sammanträde med Grave-sällskapet. Vi hann växla några ord, och hennes avsked blev ett glatt skratt – det som var hennes specialitet.

Webbmaster:
Karin Wieslander
Om Elsa Grave-sällskapet
Kontakta Elsa Grave-sällskapet