-Kort om Elsa Grave
-Mer om Elsa Grave
-Elsa Graves liv
-Elsa Graves verk
-Bibliografi
-Konstnären Elsa Grave
-Läs Elsa Grave
-Elsa Grave Läser
-Bilder
 

Elsa Grave och det gröna tänkandet!

av Per Gahrton, hos Elsa Grave-sällskapet, Halmstad, 4/11 - 2010

Trots att större delen av Elsa Graves liv och verksamhet skedde långt innan Internet var påtänkt är hon inte bortglömd ens av Google, där hennes namn ger 5420 träffar.

Intressantast av dem jag hunnit titta närmare på är en valkommentar från den 1 oktober i år i Kommunalarbetaren. där chefredaktören Liv Bäckström, socialdemokrat kan man förmoda, söker stöd i Elva Graves diktsamling Slutförbannelser som hon citerar ett långt avsnitt ur. Man kan undra om chefredaktören för Kommunalarbetaren riktigt inser vad dikten säger, nämligen, som jag uppfattar det, att Elsa Grave redan 1977 var trött på den sorts tävlings- och tillväxtsamhälle som dominerat hennes vuxna liv, och önskade sig något annat.

Men vi hade inte tid
med kosmiska aspekter
så länge det fortsatte
att gå fort
och vi fortsatte
att tävla
med ljusets
med planeternas
och kosmos
hastigheter
så glömde vi
känna
att trögheten
vår jordiska tyngd
S var livets mest
förutseende egenskap

Mycket bättre kan man inte formulera den nya typ av motsättning som gjorde att vi var några som i början av 80-talet började fundera på att bilda ett nytt parti som vägrade delta i den våldsamma materiella kapplöpningen om ständigt fler prylar, som vi tyckte att samtliga etablerade partier var fångade i – från vänster till höger. Allt skulle gå så fort, alla hade så bråttom, genomströmningen i utbildningsinrättningarna skulle påskyndas. Redan på 60-talet ledde sådan politik – med namn som UKAS och PUKAS - till studentrevolt. Några av oss ville slå vakt om universiteten som fristående intellektuella zoner för studier, forskning och reflektion. Vi ville ha tid med ”kosmiska aspekter”, vi ville ta det lugnare. Men då ansågs vi flummiga, bakåtsträvande, ”tröga” både i huvud och händer – därför är det rätt revolutionärt när Elsa Grave använder ordet ”tröghet” i tydligt positiv mening. Om vi ska förstå människans plats på jorden och i naturen måste vi anpassa oss till naturens och jordens ”tröghet” och inte ständigt försöka påskynda sådant, som förr tagit massor av tid, så våldsamt att samma saker nu kan genomföras med blixtens hastighet. Vad Elsa här pekar på är att det inte är förändring som sådan som hotar den ekologiska jämvikten utan förändringarnas hastighet. Detta är en avgörande skillnad mot drömmar om fornstora dar och reaktionärt motstånd mot allt nytt. Det finns i naturen en förändringsprocess, en utveckling och inget är naturligare än att också människan utvecklar och förbättrar sina livsformer – men det får inte gå så snabbt att man inte hinner eller orkar kontrollera konsekvenserna i form av miljöförstöring, hälsoproblem, sociala slitningar och mycket annat. I den citerade dikten har Elsa fångat en aspekt som vi som uttryckte oss politiskt hade enorma svårigheter att formulera både slagkraftigt och trovärdigt. Kanske läser jag nu i efterhand in för mycket i diktsamlingars titlar – och ändå provar jag. För det kan väl inte vara en slump att Elsas titlar 1981 – året när miljöpartiet bildades – och 1982 – året när mp ställde upp till val första gången – hette: En tid i Paradiset och Evighetens barnbarn. Det gröna tänkandet handlar ju om en sorts längtan till ett paradis – men inte ett materiellt överflödsparadis, utan ett där livskvalitet och mänskliga relationer spelade större roll. I kort sammandrag kan man hävda att det gröna tänkandet syftar till att ge människor tid, inte bara i Ullareds storköpsmarknad eller på Nya Ullevi, utan också i ett naturnära, långsamt, trögt, men vackert och inspirerande Paradis. Om man tänjer på begreppen skulle man till och med kunna hävda att En tid i Paradiset förebådar ett litet konkret grönt förslag som väckte en avslöjande motreaktion från nästan alla traditionella höger-vänstertänkare – mp-idén om ett friår. Om någon tog fritt ett år med arbetslöshetsersättning skulle någon annan, som var arbetslös, få jobbet. Enkelt och inte särskilt revolutionärt. Medan reformen fanns i början av 2000-talet utnyttjades den bara av några tusen människor – men de var alla nöjda. Och de flesta av dem som ersatte friårspersonerna fick på så sätt en väg in på arbetsmarknaden. Alla inblandade var nöjda. Men inte tillväxthetsare och arbetsmoralister. Tänka sig att få ledigt med arbetslöshetsersättning utan något speciellt skäl! Det fanns inte krav på att man skulle ha fått barn eller ville studera – man fick göra vad man ville, kanske leva i Paradiset några månader. Nej, det gick inte! Borgarna avskaffade det och när de rödgröna förhandlade om gemensamt regeringsprogram var det tvärstopp. Båda de röda partierna sa nej, nu handlade det inte om att folk skulle få chansen till en tid i Paradiset, nu handlade det om jobb, jobb, jobb!!! Inte för att det i en ekonomi där 8-10 procent av arbetskraften saknar jobb är nationalekonomiskt nödvändigt eller ens möjligt att alla alltid skall jobba på heltid – utan för att själva tanken om att arbetet inte är den högsta guden tycks vara så skräckinjagande för alla gamla högervänstermänniskor som pluggat Luthers katekes och lärt sig att ”arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd”. Det blev inget löfte om återinförande av friåret i det gemensamma rödgröna regeringsprogrammet, det handlade inte om att skapa möjligheter för alla att vistas En tid i Paradiset, utan om att skynda, skynda, skynda,

att tävla
med ljusets
med planeternas
och kosmos
hastigheter.

Den andra titeln, Evighetens barnbarn, kopplar till en annan grundbult i grönt tänkande – att vi alla bara är en liten del i en oändlig tidsprocess och att den värld vi lever i inte är vår egendom, utan ett lån av våra barn och barnbarn och barnbarnsbarn som de har rätt att få tillbaka i gott, helst bättre skick. Redan i miljöpartiets första partiprogram talades om solidaritet med kommande generationer och att vi inte äger jorden utan har lånat den av våra barnbarn. Efterhand förstod vi att sådant tänkande var totalt obegripligt för traditionella högervänstertänkare. För dem var och är jorden, marken, bergen, luften, vattnet, skogen ingenting annat än råvaror och produktionsmedel. Man utvinner nu t ex med ständigt ökad teknologisk sofistikering de sista tillgångarna av olja och fossilgas. Officiellt har man förstått att växthuseffekten är ett problem och talar därför om övergå till förnybar energi som inte skapar klimatkris. Men det har inte stoppat försöken att pumpa upp de allra sista resterna v 1900-talets största energikälla. Sällan eller aldrig hör man någon fundera över hur våra barnbarnsbarn ska klara sig när all råolja och all fossilgas är slut och har brunnit upp – oljan är ju t ex inte råvara bra för drivmedel utan också för mängder av kemikaliska produkter. Sak samma med allt annat, man hugger ner regnskogar, utarmar biotoper, tömmer mineralgruvor – utan att någonsin tänka på eller ta ansvar för våra egna efterkommande. Har de inte rätt till en del av detta jordsarv? Jag minns när vi bedrev kampanj mot kärnkraften 1980 med en bild av en pyramid och en text som sa ungefär: Det var ju tur att de gamla egyptierna inte lagrade kärnavfall i sina kungagravar! Den kampanjen var det bra en viss typ av människor som kunde ta till sig, de flesta, de förment rationella, tyckte det var flumprat – vad spelar det oss för roll om folk år 6010 råkar gräva upp vårt radioaktiva avfall och därmed släpper loss massdöd för den tidens människor. Vad bryr sig 2010 års förnuftiga politiker och företagsledare om det, det finns inte i deras kalkyler! Men det fanns i Eva Graves och det fanns hos de gröna. Jag antar att Eva kände sig ensam ibland i sina tankar, de gick ju på tvärts med det som ansågs normalt. I mångas ögon var hon en kuf, en flummare. Inte bara makteliten utan också dess mediala redskap var förödande överens om att, som Gunnar Sträng en gång hävdade, det svenska välfärdssamhället i stort sett var färdigt. Med allmän sjukförsäkring, ATP, LAS och allt det andra var det färdigbyggt. Att arbetare dog av asbestförgiftning, skogen dog av försurning, mänskligheten höll på att dränkas i sitt eget avfall, stadsbarn var fulla av bly i blodet och haven förvandlades till ödemarker av kemikalier och industrifiske var inget som de som byggt bort massfattigdomen och gett alla moderna lägenheter i miljonprogrammet hade förmåga att begripa. Inte ens 68-vänstern som ansåg vilja vända upp och ner på hela samhällsordningen ifrågasatte den sorts logik som deras huvudfiender i stat och näringsliv representerade. Också de flesta kulturarbetare skrev under på att 1980-talets samhällskamp i grund och botten var densamma som 1880-talets – en klasskamp om materiella resurser. Att kampen kunde handla om hur de materiella resurserna skapades och om vad de användes till var för de allra flesta en obegriplig frågeställning. Men den var inte obegriplig för Elsa Grave. Kanske är det därför man ibland kan höra, kärvänligt, men ändå, att hon var lite av en häxa. Snäll, men ändå. Hon påstods kunna släcka alla ljusen på en flygplats med sin blotta närvaro[1]! I Nationalencyklopedin – tryckt 1992 – heter det om henne att hon ”som lyrisk konstnär gått från 40-talets slutna symbolvärldar till civilisationskritiska visioner och besvärjelser”. Notisen om henne är så kort att den inte ens är signerad så det är omöjligt att veta vem som menar att civilisationskritik är detsamma som ”besvärjelser”. Men så sent som i början av 90-talet var den ståndpunkten fortfarande så dominant att den utan reaktion från lektörer och andra grindvakter gled in i den förment sakliga och opartiska Nationalencyklopedin. I det läget föreställer jag mig att det måste ha varit lite av en uppenbarelse för Elsa Graves när synpunkter som liknade hennes inte bara framfördes av en del andra enstaka flummare och kufar, utan började samordnas och kraftsamlas i form av ett nytt grönt politiskt parti. Det visade sig att Elsas grundsyn passade det gröna tänkandet inte bara när det gällde omsorgen om miljön och ifrågasättandet av dominerande tankemodeller utan också det som inom politiken brukar kallas strategi. I dikten Avfall kommenterade hon den risk allt ordfäkteri – diktande eller politik - hotas av, nämligen att förvandlas från aktivt samhällsförbättrande till tomma pratbubblor:

Poesin är farlig,
för alla begripligheters,
fyrkantiga solar,
som vill förbränna oss,
bränna bort träden,
från våra tankar,
och göra våra ord,
till handelsvaror.

Detta är alla samhällsförändrande rörelsers förbannelse – det som en tysk sociolog har kallat oligarkins järnlag – att unga revoltörer efterhand förvandlas till maktmedvetna byråkrater och makten blir ett självändamål, visionerna skuffas undan och orden blir ”handelsvaror”. Den risken hade Eva insett, vilket medverkade till att också det nya partiet försökte bygga in en mängd spärrar mot maktkorruptionens risker i sin organisationsstruktur. Därför finns det två språkrör, därför måste de avgå nästa år, därför var jag själv tvungen att avgå från EU-parlamentet 2004 efter tio år trots att de flesta av mina kolleger gärna sitter kvar både tjugo och trettio år.

En annan intressant aspekt på Elsas syn på hur man arbetar och arbetets resultat, träffade jag på under mitt researchande för det här föredraget. Jag hamnade på en tjugofem år gammal bild med Elsa, Karl Vennberg, Axel Liffner – och Peter Curman. Peter känner jag väl, så jag ringde honom och frågade honom om Elsa. Jo, han mindes mötet väl och kände förstås, som f d ordförande i Författarförbundet, väl till hennes arbeten. Och så nämnde han en väldigt speciell och märklig sak. - De flesta författare, inte minst poeter, betraktar sina publicerade texten som närmast heliga skrifter. De har putsat och filat och skrivit om och slutligen funnit en form som stadsfästs i tryck och utgivning, då blir det som hugget i Sten. Men inte Elsa. Om hon skulle läsa sina egna dikter kunde hon ändra ett ord här eller där, inte för att hon glömde, utan för att hon ansåg att det blev bättre så. Texten blev aldrig slutfärdig, den levde hela tiden, kunde alltid förbättras.[2] För mig är det nästan som en uppenbarelse, som en poetisk version av grönt tänkande, där ingen utopi eller vision någonsin är den slutgiltiga, där kunskap och erfarenhet och insikter hela tiden måste få putsa och justera och ändra. Därför finns inga exakta ritningar av hur det alternativa, gröna samhällets skulle se ut i detalj, det är alltid en fråga om att anpassa till de allra senaste rönen och upptäckterna. De gröna har ingen Thomas Moores Solstad, inga Fouriers Falangstärer, inga detaljritningar om hur framtidssamhället ska se ut. Några försök i den riktningen har gjorts, t ex en bok som hette Ecotopia som försökte skildra det gröna paradiset som en isolerad utbrytarstat i Kalifornien. Från enstaka sådana experimenttankar byggde kritikerna sina teser om att det gröna leder till Nordkorea. Ja, den klassiska sortens utopier kan vara ganska farliga, för de kan bli självändamål som anhängarna fanatiskt håller fast vid även när verkligheten protesterar. Inslag av sådan tycker jag mig se i de flesta traditionella partier. Vissa har fastnat för att ohämmad konkurrens alltid är bra, inte bara mellan korvhandlare utan också mellan skolor och sjukhus, ja tom mellan olika skolklasser och sjukavdelningar. För andra borde allt vara statligt, av princip. I grönt tänkande finns inga sådana fixa framtidsbilder, efterhand som tiden går förbättras och förändras de gröna modellerna hela tiden – precis som Elsa Grave vid en uppläsning kunde byta ett ord eller en formulering i en redan färdigtryckt dikt för att hon kommit på en bättre tanke eller fått ett användbart råd. Kulturarbetare anses ofta vara självklart revolutionära. Det är inte sant. Min erfarenhet är att de flesta kulturarbetare är ganska rädda personer, som inte vill riskera ställning, status, publiceringsmöjligheter. Visst kan de utmana en maktgrupp, bara de har en annan bakom ryggen. Därför var det inte alls lätt för det nya miljöpartiet att få stöd av kulturarbetare. Projektet ansågs dödfött, det räckte med fem partier, fick vi veta, och de som öppet allierade sig med miljöpartiet tog definitivt risker – inte som i Kina eller diktaturer, men risker i mindre format. Vi hade i början svårt att få öppet stöd från kända opinionsbildare, författare, konstnärer. Elsa Grave var en av de första som stödde oss – och inte bara genom allmän sympati eller stödjande artiklar och uttalanden, hon blev till och med aktiv partimedlem! Hon kandiderade till val och bidrog med målningar till ett konstlotteri som ordnades efter valet 1982 för att sanera partiets usla finanser. Minnet av Elsa Grave, en av miljöpartiets gröna pionjärer lever och borde ägnas större uppmärksamhet i det gröna partiet. Hennes dikter är fortfarande en lämplig avkoppling för gröna politiker som håller på att drunkna i riksdagstryck och partipapper.

Per Gahrton

_____________________________________
[1] Vid mitt föredrag i Halmstad bekräftade en deltagare att detta var sant i minst ett fall. En gång tog Elsa cykeln tvärs över flygplatsen eftersom det var närmaste vägen. Verksamheten måste ta en paus medan polisen ryckte ut. Det blev tidningsartiklar och ståhej. I praktiken var det förstås en tidig form av civilmotstånd mot flygets miljöskadande effekter.
[2] En åhörare vid föredraget bekräftade detta, men menade att Elsa gick betydligt längre än så, hon brukade leta upp sina egna böcker i bibliotekets hyllor och skriva in rättelser och förbättringar för hand. Elsa hann visserligen uppleva Internet, men det var förstås inte hennes främsta hemmabana. Nätskriveriers ständiga föränderlighet skulle passat henne bra? Risken är förstås att hon aldrig blivit färdig, inte ens tillfälligt och preliminärt – och det hade varit synd.

Texten kopierad från ett dokument på Per Garthons hemsida
Texten i original

Webbmaster:
Karin Wieslander
Om Elsa Grave-sällskapet
Kontakta Elsa Grave-sällskapet